Förlossning nr 2

Grynets förlossning

Jag kände mig rätt risig hela dagen den där 18 augusti. Olustig känsla i kroppen, hängig rejäla värkar kom och gick redan från förmiddagen. Skorpan var redan på plats hos farmor och farfar en några dagar så det var ju skönt. Framåt tidig kväll kom värkarna med besked men fortfarande inte jättetätt. Vid 20-tiden klämde jag ur mig till Linus vad jag känt i ett par timmar, det är nog nåt på gång. Nu kom värkarna tätt och jag var verkligen tvungen att stanna upp och andas igenom dom. Vid 21 började jag märka på Linus att han nog önskade att jag skulle säga att vi skulle ringa förlossningen;) Vid 21:30 ringde jag, vad glad du låter? Är du säker på att det är dags? sa sköterska lite syrligt på andra sidan luren. Amen vafan här biter man ihop och trevlig fast man har skitont för att man har ett serviceyrke och är väluppfostrad. Klart jag var glad jag hade ju gått 12 dagar över tiden och vara otrevlig kommer man ju ingen längre vart med!

Jag "fick" komma in. Skönt att bo så nära, en värk utanför garaget och nästa utanför akuten-entrén. Linus släppte av mig och jag insisterade på att han skulle åka och hitta en långtidsparkering så väntade jag utanför entrén. Utanför entrén stod även en ung kille och rökte, väntade på nån polare, han blev aningens nervös och besvärad när preggot brevid fick en värk som hon flåsade sig igenom. Killen valde att cirkulera lite längre bort, typ bah man vill ju inte stå brevid när fostervatten sprutar och bebisar trillar ut på backen liksom. När Linus kom tillbaka gick vi in på akuten, rakt in i en Securiatsvakt som brukar låsa på ICA Maxi, vi skrattar och småpratar tills en sköterska hämtar oss. Hon eskorterar oss till förlossningsavd. Vi passerar väntrummet på röntgenavd (eller wunken-avd som det heter när man kommer från Åtvid). där sitter en före detta granne med familj och väntar på att få dotterns fot röntgad. Sköterskan skrattar åt mig, känner du hela stan? Under vägen till förlossningen får jag stanna tre gånger och "ta emot" värkar. Vi får ett rum och jag blir uppkopplad med ett sånt bälte runt magen. INTE EN ENDA JÄVLA VÄRK på 30 minuter. Fattar ni. Vad är det som händer? Jag blir skitsur, besvikelse total, jag ska åka hem muttrar jag för föda barn ska jag ju uppenbarligen inte! Linus är inte lika sugen på att åka hem och sköterskan tycker inte vi ska lämna sjukhusets väggar eftersom jag är omföderska. Ta en promenad i korridorerna tycker hon. Jag hinner bara börja gå så kommer det igång igen med besked. Jag hasar runt i 45 minuter typ, får krama ledstänger och bita mig i knogarna för att ta mig igenom värkarna som kommer. Känner att nä nu måste vi tillbaka till avdelningen för nu börjar det här bli outhärdligt. Hänger ut i dagrummet framför tv:n, värkarna som kommer nu kvider jag igenom, nu gör det ONT. Vid 00-tiden går vi tillbaka till rummet och ber jag om lustgas. Det får bli den enda bedövningen precis som Skorpans förlossning. Jag drar djupa andetag i masken och mår som en prinsessa. Så här kämpar jag på i 1,5 timmar. Det tilltar mer och mer, lustgasen hjälper mindre och mindre och jag vrider mig som en mask i sängen när värkarna kommer. Jag känner plötsligt att jag måste ner från sängen, ner på golvet. Måste ta av mig sjukhusskjortan, måste vara naken, står på knä på golvet. Instinkterna börjar ta över jag har ingen riktigt kontroll över hur jag beter mig. Mår väldigt illa men kräks inte, känner feberfrossa och darrar. I efterhand så är det nog här Grynet passerar spinae-taggarna vilket är den trängsta passagen på vägen ut och man kan som kvinna må plötsligt dåligt just då. Sköterskan vill göra det bekvämt för mig på golvet, klä på mig för jag skakar. Jag vill inte jag vill vara naken, naken på US vidriga plastgolv. Tillbaka till rötterna nu föder vi hydda-style;). Tillslut övertalar hon mig om att sängen är bättre så upp i sängen igen. Nu buktar hinnblåsan ut genom vajayjay och jag kan känna den med handen som en vattenfylld ballong. Mitt vatten har alltså inte gått ännu och det kommer det inte att göra heller. Grynet föds med sk "segerhuva" vattnet går i och med att hon kommer ut. Med Skorpan stack man hål på vattnet för att få gång förloppet lite mer. Jag har krystvärkar i 10 minuter sen är hon ute. Kan inte påstå att jag krystar, min kropp trycker ut Grynet jag kan rå över det själv, så känner jag. Grynet trycker ut sitt stora huvve därfan det går helt utan hänsyn.

Upp på brösten kl 01:56 den 19/8 kommer Grynet (jejj en tjej till, vi hade ju aldrig nåt riktigt jättejättebra killnamn). Precis som syrran sin född 12 dagar över tiden och vid 02-tiden. Sen kommer moderkaka och det där goset av bara farten. Jag tittar på moderkakan. Linus klipper navelsträngen. Den här gången är jag med, jag upplever förlossningen, det känns väldigt bra. Linus sitter med Grynet och jag blir lappad och sydd. Grynet väger 3740g och är 49 cm (Skorpan 3070 g och 48cm) precis som sin syster är hon först en 9:a och sen en 10:a på Apgarskalan inom 10 minuter, purfriska finfina töser. Vi blir bortrullade till BB, klockan är runt 03:30. Jag säger att vi vill åka hem efter morgonronden så vi sover en tre timmar typ, vaknar av att byggarbetsplatsen(älska att dom totalbygger om US) direkt utanför vårt fönster drar igång med världens dån klockan 07:05. Äter frukost, betar av läkarundersökning och uppföljningssamtal med sköterska. Kl 11 stämplar vi ut. Precis som efter förlossningen med Skorpan vill jag bara hem. Jag hatar sjukhus vill inte stanna en sekund i onödan.