Inte kan man väl bli vansinnig på den här söta lilla väckarklockan..eller?
Skorpan tycker det är jättekul med klockor, hon pekar på dom och vill helst hålla i dom och säga ticktack ticktack. Jag hittade min gamla Paul Frank-väckarklocka och Skorpan blev överlycklig. Jag bytte batteri och klockan hoppade i gång. Dock kom jag ganska snart på felet med den, larmavstängningsknappen har gått sönder..lite detalj alltså. Larmet gick igång och Skorpan tyckte det var superkul, ett himla liv och dom röda detaljerna på klockan blinkar. När vi slutade leka så flyttade jag bara fram larmet till random tid och så slutade det efter en stund. Skorpan försvann iväg med den och jag fortsatte diska.
Klockan 02:15 natten som gick satte sig jag och Linus upp med ett ryck. Vafan är det frågan om sa vi rakt ut! Det tog en stund att vakna till sen fattade iallafall jag vad som hände, slet av mig täcket och satte iväg som oljad blixt mot ljudet. Slängd på golvet (ni vet ju hur barn är..) precis brevid spjälsängen låg väckarklockan och larmade för fullt. Jag kastade mig över klockan, drog till Skorpan dörr och sprang tillbaka till sovrummet och kvävde den under våra täcken så gott jag kunde. Linus såg helt skräckslagen ut haha. Hämta en kniv, hämta en kniv för fan väste jag till honom med blicken vild av ilska över att bli väckt när barnet för en gångs skull sov och livrädd av tanken att hon skulle vakna. Han snubblade ut i köket och kom snabbt tillbaka. Jag bände upp batteriluckan och slet ut batteriet. Sen låg vi brevid varandra i sängen helt stela av skräck med rusande hjärtan och alldeles svettiga. Det tog en timme innan jag somnade om. Vilken jävla pärs.
Men Skorpan (som annars är så lättväckt) bara sov..hon kommer inte vara väckningsansvarig när det är dagisdax haha. Ps jag tror jag är galet bra som nattlig bombdesarmerare i armén.
Något trivsammare än väckarklockpanik mitt i natten. Efter kvällsbadbus med kusinerna i sängen. När dom spontant går fram till varandra och kramar varandra en lång stund. Som på promenaden tidigare idag så börjar jag gråta, usch jag har blivit så känslig. Dom är så fina med varandra. Vad vi är glada att dom bor så nära. Det blir liksom aldrig något projekt att ses (så vi gör det i princip varje dag och hjälper varandra med småsaker) utan vi bara piper över till varandra i myskläder och gör vardagssaker tillsammans som att äta eller bada. Eller bara leka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar