Vardagskväll när den är som bäst. Syrran och hennes familj äter kvällsmat hos oss. Härligt, mysigt och fint.
Imorron är det torsdag igen och jag ska jobba, det säger verkligen bara svisch mellan torsdagarna. Känns som jag kommer hem så går det typ 2 dagar så är det dags igen. Jobbet gör väl inte så mycket, det är mer känslan av hur fort livet snurrar på. Det känns faktiskt lite sorgsamt ibland. Som att man vill frysa tiden.
På fredagen är hela familjen lediga och dagen ligger än så länge öppen. Jag har cellprov inbokat direkt på morgonen. Vi får väl se hur det går med det. En hel stam med indianer har slagit läger i vassen nämligen. Då kan man tydligen inte göra provtagning. Oberäknelig kvinnlighet med noll tajming stavas minipiller.
2 kommentarer:
Det där med tiden är verkligen märkligt - ju äldre man blir desto snabbare går tiden... För att inte tala om då man fått barn... Sorgligt men ändå positivt på något märkligt sätt. Samtidigt som man vill frysa tiden med barnen så vill man också se dem växa och utvecklas... En ekvation som inte går ihop riktigt...
Indeed Bea indeed. I ärlighetens namn är det nog mest min ålder jag vill frysa;-) kram
Skicka en kommentar