[ANNA] Kväll.

Kvällen här hemma på Korsgatan bjöd på lite fika framför Idol i form av äpplekaka med vaniljsås(fick ett ryck i eftermiddags och slängde ihop en). Efter Idol såg vi första avsnittet(1 av4) av Elvis i glada Hudik på Svt1, som handlar om teatergruppen med utvecklingsstörda som gör stor succé. En av gruppens medlemmar är Mats(ni vet han som är känd från ICA-reklamen nu). Han berättade om sitt dagjobb(utöver reklam/teaterbranschen), han jobbar då som vaktmästare på Hudiksvalls sjukhus. Med en stolthet i rösten som inte gick att ta miste på berättade han om hur läkare kom fram till honom när han jobbade och berättade för honom hur betydelsefullt och viktigt hans jobb är. Fan det är ju så här det ska vara. Alla kan bidra med något. Blanda upp oss människor av alla de slag på arbetsplatserna. Det allra viktigaste i alla människors liv är att få känna sig viktiga och behövda.

Men samtidigt var det jobbigt, jag grät. Tanken slår mig, kommer dessa underbara människor alltid finnas? Ingen önskar sig väl ett utvecklingsstört barn, det förstår ju jag, alla vill ju ha ett friskt barn med hela världen för sina fötter. Men kommer forskningen föras så långt framåt att det med 100% säkerhet går att säga genom t ex ett blodprov att det här fostret är utvecklingsstört/inte. Väljer då elitsamhället bort dessa människor? Står vi där som perfekta robotar med på sin höjd lite pollenallergi?

Alla sorters människor behövs. Jag jobbade under många somrar med utvecklingsstörda, det har tillfört mitt liv ALLT. Jag kan inte tänka mig en värld utan dom, det skulle vara en kall hemsk värld.