Spänningen stiger, magen och förväntan växer ikapp och allting går enligt planerna än så länge. Anna är världens finaste och hon bär på det som kommer att ta hennes plats som världens finaste. Eller iallafall dela den. Pappas två finaste. Jag sträcker på mig.Har inte riktigt greppat än, vad som väntar. En tjock mage är ju lite abstrakt, jag behöver något att ta på. Förutom magen. Känner emellanåt den lilla/-e buffa lite lätt på min hand och påminns om vad det är som är på väg. En liten busunge.
Men det går ju upp för en ganska snabbt att man vet ju fan inte ett skit. Inte ett skit. Det är ett enormt vitt oskrivet blad som man själv ska måla ett liv på. Men en sak är jag säker på.
Vi kommer inte att döpa vårat barn till Jamie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar