[ANNA] torsda

Jag har slängt upp mina trötta preggoben på soffbordet och kollar Bukowskis i min ensamhet. Barnet sover, mannen jobbar kväll. Arbetsdagen bjöd på räkning/redovisning och ett medarbetarsamtal med en personal. När jag anlände på förskolan satt dom stora barnen på farstubron på rad och mumsade mellis. Skorpans polare brevid ville ha mer prickig korv, Skorpan öppnade sin dubbla macka och tog ut sin korvskiva - du får min jag gillar inte korv! Båda barnen nöjda. Vi blev kvar på förskolan i två timmar sen. Skorpan ville vara kvar och leka med sina kompisar så det fick hon. Hon sprang iväg med sina kompisar och jag satt på en bänk i solen med rektorn för förskoleområdet och en fröken och pratade. Det är så kul att se och höra henne med hennes kompisar och hon glömmer att jag är där. En polare till henne kom fram, skitig som fan i ansiktet med båda näsborrarna fulla med gulsnor och visade en näve med säkert 5 daggmaskar som krälade runt. Jag vet. Man vill kräkas lite i munnen faktiskt. Jag brukar inte vara känslig men hela den där kombon var bara vidrig. Efter två timmar sa den tålmodiga mamman att nu måste vi faktiskt åka hem och laga middag, dessutom stänger förskolan om en kvart.

Skorpan på en del av den stora gården, som fortsätter på andra sidan stängslet, hennes favvo stubbarna och gungorna, hennes polare är på andra sidan knuten, kunde ju inte gärna fota annars. Utöver gungorna finns en rutsckana, två klätterställningar, en lekstuga och åtskilliga stubbar och stockar att klättra på. Hundra ställen att slå sig på, ja, men dom slår ju inte ihjäl sig man måste ju slappna av lite. Skorpan har bulor i huvudet, skrapsår och blåmärken när hon kommer hem, inga konstigheter för ett lekande barn. Hon är numera grym på att klättra!

Jag sitter i skrivandets stund och överväger att lösenordslåsa bloggen faktiskt. Finns inga dumma kommentarer eller andra smaskigheter bakom det alls. Jag har vidlyftigt kavlat ut mitt och min familjs liv i flera år. Det är ju faktiskt inte så konstigt att man talar om vem man som läsare är. Ingen jättemotprestation mot att ha full insyn i en familjs liv. Att hälsa tillhör ju egentligen folkhyfs. Man bara mailar oss och får tillgång liksom. Känns det jobbigt att maila och ge sig tillkänna...ja då ska man nog fundera över varför man läser. Sen kanske jag öppnar upp igen det vet man inte alls. Ska fundera färdigt över en kopp te och en macka!